torsdag 6 juli 2017

Nordkoster - en paradisö i Norden

Nu är jag hemkommen från ett besök hos en av mina käraste vänner. Hon har för över ett år sen flyttat från skogslandet i norra Bohuslän till öarna längst i väster i Sverige, alltså Kosteröarna. Är osäker på om öarna faktiskt ligger längst ut i väster men det är i alla fall de öar som ligger längst väster ut med bofast befolkning året runt. Nord har ca 100 och sydön ca 200.

Att jag inte kommit iväg tidigare har flera orsaker men att jag nu äntligen kom iväg är bara så härligt. Fast jag fick känning av magen igen....fast nu skiter vi i det....ursäkta....jag är så innerligt trött på min jädra mage....ursäkta igen. Har bestämt att söka läkare för jag vill ju resa!!!

Nåväl. Min kära vän Agneta bor numer på Nordkoster, den enligt mig absolut finaste ön av de två Kosteröarna - syd och nord.

Nordkoster är den minsta men mest ursprungliga med bara smala grusvägar som jag älskar att gå på. Det knastrar så skönt under fötterna. Annat än asfaltsvägar det.

För att komma ut till öarna så kan man ta färjan från Strömstad. Ska man till Nordkoster så kan man välja en båt som går direkt till Västra Bryggan. Det tar ungefär en halvtimme att ta sig över Kosterfjorden. Min vän berättade dock att under sommaren går båtarna lite saktare för då är det så många människor som ska med och personalen måste hinna med att kolla biljetterna. Men jag antar att turisterna inte bryr sig. Det är en vacker tur när man passerar Kosterfjorden. Jag har åkt den rutten många gånger men jag tröttnar aldrig på vyerna. Aldrig nånsin eftersom havet och öarna aldrig är de samma, de skiftar i färg hela tiden och havet står för överraskningar.

När jag den här gången kom fram till Västra bryggan så stod Agneta där och väntade på mig. Äntligen, äntligen kunde vi ses igen! Så härligt.

Hon bor i ett paradis har jag nu förstått och jag är lite skakis efter att ha besökt henne. Koster drar måste jag säga. Jag funderade ett tag när jag bodde i Strömstad om jag skulle bosätta mig på Koster men då fanns det inget bra boende...men detta boende som Agneta har. Wow!

Det har ALLT det som jag söker i ett boende! Det enda det inte har är ju att det blir långt till mina föräldrar och syster om jag skulle flytta...så...jag vet inte...jag är inte klar för detta ännu....men herregud vad sugen jag blir!

Vad är det då som är så lockande för mig?

Jo, det är själva idén att bo på en ö. Det har jag faktiskt önskat och drömt om sen jag var 10 år och gick omkring och dagdrömde på Manholmen, en ö utanför Grebbestad.

Det är också det att om bor man på en ö som Nordkoster (eller syd för den delen) så har man naturen precis inpå sig och det älskar jag. Tänk att ha en "egen" stor natur att utforska varje dag, i alla väder och genom alla årstider. Det är lyx för mig.

Jag gillar också att Koster fortfarande är så genuint och inte förstört av sommargäster. Det bor en medveten befolkning på öarna som jobbar hårt för att de bofasta ska kunna bo kvar och ha ett bra liv därute vid havsbandet. Huset Agneta bor i är ett hyreshus på Nord som är till för de bofasta. För att få hyra där måste man vara åretruntboende och skriven i Strömstad som ju öarna tillhör.

Hon betalar en vanlig hyra för detta och för det får hon, enligt mig, ett riktigt lyxboende.

Lägenheten är visserligen liten, 38 kvadratmeter, men den har en öppen planlösning så den känns mycket större. På sommaren har hon en uteplats och en trädgård alldeles inpå. Dessutom är det en större yta med trädgård bakom huset som är gemensam. Den vetter mot havet så de som har fönster åt det hållet har havsutsikt. Där kan man också odla i pallkragar om man har lust och det har ju jag!

Själva huset har 12 lägenheter i två våningar. Det är två kroppar med lägenheter som binds ihop av en mellandel där nedervåningen består av en gemensam lokal. Lokal och lokal. Det är ett fint inrett rum med fullt utrustat kök och ett längre bord så att man ska kunna fira större fester eller bara några på fika.  En uteplats med havsutsikt finns också i anslutning till lokalen.

På övervåningen är det kurslokal där man utövar allt möjligt som intresserar de boende och även andra. Yoga, målarkurser, bokcirkel...osv

Precis så vill jag bo! I en egen lägenhet men med människor i närheten. Markplan med uteplats och trädgård där jag kan odla.

Och....när det är sommar (för jag vinterbadar inte...haha) så kan man gå till Basteviken. Det tar väl sisådär en 5 minuter. Så tar man ett dopp i det underbart salta vattnet. Livskvalitet.

Jag är såld. Jag vill dit. Jag vill bo där. Det bor ju redan 3 personer jag känner där. Agneta och två av mina före detta grannar från den tiden jag bodde strax utanför Strömstad.

Jaja, vi får se. Än känner jag mig inte redo för en flytt. Tiden får utvisa hur det blir.

Här är en av 3 färjor som trafikerar öarna under sommartid. Eller under högsäsong tror jag det är fyra faktiskt. På den här bilden står min dotter längst till höger. Av en händelse....nä då...vi reste tillsammans.
I detta vackra nybyggda hus i skärgårdsstil bor min vän. Huset byggdes för ca 10 år sen och det drivs av en stiftelse. Läs mer här.

Agneta vid sin uteplats.

Jag kom fram till Koster under tidiga kvällen och under solnedgången satt vi på berget utanför huset och drack lite vin och åt god mat. Fåren betade i hagen bredvid. Förstår ni att jag trivdes?!







Vädret visade sig från sin bästa sida de här dagarna. Så naturligtvis sitter vi vid Agnetas uteplats och äter vår frukost.

Och efter frukost tog vi ett dopp i Basteviken. Det blev verkligen ett dopp och inget bad. Temperaturen i vattnet var väl inte så vidare hög. Vi gissade på 17 grader. Men det är friskt och härligt!!

Vi närmar oss Basteviken.

Vi är glada så här på morgonen när vi vet att ett uppfriskande dopp nalkas. För att det blir ett dopp är nog ganska så klart. Ingen större värme i vattnet.








Klart och riktigt salt härligt vatten.



Vi doppade oss, både Agneta och jag, men det var som sagt ingen större värme.

Det får räcka för den här gången. Jag får dela upp inläggen märker jag annars blir det en hel roman. Så vi hörs snart igen om resten av resan till Koster.

torsdag 15 juni 2017

Sommaren är här....

....och det betyder för mig att försöka ta det lite lugnare. Inte för att jag stressar nåt nämnvärt annars men jag har en förmåga att plocka på mig arbetsuppgifter som gör att jag känner mig betydelsefull.

Jag vill ju "göra skillnad" även om jag varit sjuk och numer är ålderspensionär. Utifrån mina egna förutsättningar. Men ibland kan det kanske bli mycket ändå. Fast numer har jag lärt mig signalerna och då lyder jag kroppen och själen och stannar hemma och bara är, skrotar som man kan säga. Katten blir i alla fall glad!

Får se hur det blir med bloggandet framöver. Nu är det utomhus som gäller så länge solen skiner. Till hösten kanske jag får nya krafter att arbeta med min nya blogg som ännu inte sett ljuset.

Idag ska jag in till Göteborg på eftermiddan. Det blir en kort träff med en fin gammal vän. Vi fikar och pratar på Pustervik, detta anrika gamla ställe vid Järntorget.



Sen träffs några medlemmar ur Kungälvs trädgårdsförening för att se på några trädgårdar kring Linnégatan. Det ska bli spännande! Där har jag strosat och varit på fest och haft mig i många år under ungdomen. Ljuva ungdom....haha

Hoppas ni har det bra allihopa.


söndag 11 juni 2017

Livet

Märker att jag börjar ändra inriktning på min blogg. Skrev förut oftast varje dag eller åtminstone flera gånger i veckan men nu är det som att jag går och samlar på texter som jag sen vill publicera.

Det är sånt som jag går omkring och funderar på. Inte grubblar men tänker. 

Har jag alltid gjort så det är inget nytt. Förr skrev jag alltid ner saker som kändes viktigt som hände mig eller sånt jag gick och tänkte på. Men det blir inte så ofta nu. Tankarna samlas istället i hjärnan....och där blir det fort fullt, så nu får jag nog börja skriva ner mina tankar igen. Haha

Jag börjar med en text som jag skrev ner för fyra år sen. Vill också säga att jag nog försonat mig lite mer med att det en dag tar slut men det är fortfarande lika sorgligt. Tycker inte heller längre att livet till största delen är ett sorgligt kapitel - det beror på hur man förhåller sig till det hela - om det ska upplevas sorgligt eller åtminstone lite glatt. Jag är numer åt det glada hållet och försöker ta vara på varje dag, på mitt sätt.

Kallar den - 

 Livet.

Livet kan vara både vackert och glädjefyllt men också svart och sorgligt.
När min förstfödde kom till världen drabbades jag av en insikt så skarp att jag nästan blev galen. Jag insåg att han en dag kommer att dö. Så sorgligt.
Jag kände mig nästan skyldig. Detta lilla liv, så oförstört och vackert. En dag ska han dö. Jag stod inte ut med tanken.
Nu när jag har börjat min livs resa nerför stegen så inser jag allt klarare att livet till allra största delen är ett sorgligt kapitel.
Inte för att jag varit mer utsatt än andra eller råkat ut för fler tråkigheter än andra, men bara det faktum att livet en dag tar slut gör så ont i mig.
Jag vill ju vara med, se vad som händer. Jag vill heller inte förlora någon som är mig kär. De måste finnas alltid. Men det kommer de inte att göra. Det är så trist.
Här är jag nu. 61 år. Hela mitt liv har jag tänkt på döden.
Så dumt. Men jag kan inte riktigt rå för det.
För samtidigt tänker jag också på allt det vackra här i livet. Allt som jag kan vara tacksam för och som jag kan bli glad för eller njuta av.
En mamma och pappa som bryr sig om mig. En underbar son och en lika underbar dotter. Tak över huvudet. Fyrfota vänner som spinner. Möjlighet att äta god och hälsosam mat som gör att jag känner mig frisk. Att jag kan röra mig. Jag kan springa, hoppa, promenera, cykla, simma och till och med klättra lite försiktigt i berg om jag skulle vilja. Jag kan känna doft och smaker. Uppleva undret med naturen. Sätta ett frö och följa dess utveckling. Studera en myra som stretar med sin börda. Så liten och stark.
Tänk att kunna se och höra. Vilken lycka. Kunna höra vindens sus, havets vågor som slår mot stranden. Fåglar som sjunger. Barn som leker. Vuxna som leker. Målar, dansar, sjunger.
Det är livet. Livet kan ju vara helt underbart. Men så kommer den där stunden när någon kär lämnar detta jordeliv. Eller att man själv måste lämna. Så sorgligt.
Jag tror det är det svåraste med vårt liv. Att acceptera att vi en dag måste lämna detta jordeliv. För jag tror att om vi (jag) kan acceptera detta faktum så blir livet lite lättare?
Jag vet inte.
Vet bara att jag tycker om livet med både mörka och ljusa stunder. För så är livet. Dalar och toppar, ljust och mörkt. 
En ständig rörelse.





lördag 10 juni 2017

Marstrand idag

Det blev en tur till Marstrand idag. Inget bad dock. Jag kände på vattnet och konstaterade att det var för kallt för mig.

Det hängde en termometer i vattnet och den visade på 15 grader så nej, jag hoppade inte i. Däremot gjorde min syster det! Oj oj, det var bra gjort. Det är en sån härlig känsla efteråt men jag avstod trots allt.

Vi gick den långa slingan runt hela ön och nu har jag träningsvärk i benen...efter cirkelträning igår och vandring idag. Gör absolut ingenting, bara bra.

Innan vandringen besökte vi Bergs konditori för vi var hungriga eftersom vi kom iväg rätt sent. Eller ja, allt är ju relativt. I vilket fall så kom ångaren Bohuslän förbi när vi satt där.

video


Den båten är så fin och det skulle vara riktigt roligt att ta en tur nån gång med den. När jag var liten flicka åkte vi båten några gånger. Vi har det på smalfilm så därför tror jag att jag kommer ihåg det, men det är nog mest för att vi har det på film så jag har ju inte precis kunnat glömma.

Läs mer om ångaren här och vilka turer den gör utmed kusten.

tisdag 6 juni 2017

Grattis Sverige

Nationaldagen idag. Fast jag vill fortfarande säga Svenska flaggans dag, men jag tillhör ju numer den något äldre generationen och nu är det nationaldag. Jag tror det kommer att bli mer och mer firande av denna dag just som nationaldag. Åtminstone att döma av de människor som besökte firandet i Kungälv idag. Många ungdomar och barnfamiljer.

Vi var två stycken från Kungälvs trädgårdsförening för att sälja lotter och göra reklam för föreningen.

Här står jag vid vårt bord. Bilden är tagen av vår ordförande Inez Zackrisson.


och här är nuvarande ordförande till höger och förre ordföranden till vänster. Nu är det jag som fotat. Det gäller att dokumentera! Haha


Platsen nationaldagsfirandet går av stapeln är vid Bohus fästning i Kungälv och det är en underbar miljö. Älven och den gamla delen av stan och så då den majestätiska fästningen som tronar på kullen.


Vädret var också på vår sida och det var ju skönt. Regnjackan förblev kvar i ryggsäcken. Däremot fick jag ta av mig lite kläder för emellanåt blev det riktigt hett.

Det kom en strid ström av folk hela tiden. Jag blev rätt överraskad av antalet.



Men det var härligt och vi stod nära scenen så vi både hörde och såg uppträdanden.

Det bästa var när en barnkör sjöng Lalehs "En stund på jorden". För det första älskar jag låten. Den är typisk Laleh och jag älskar ju henne. Musiken är underbar och texten passar att lyssna till i dessa tider. Jag får gåshud av den där låten. Passade på att spela in en liten snutt så ni också kan beundra de härliga barnen som sjunger och gör rörelser till låten, fast det syns tyvärr inte på videon.

video

Hoppas ni också hade en fin dag vad ni nu än gjorde. Imorgon är det vardag igen. Undrar hur vädret tänker sig att bli? Det skiftar ju rätt häftigt numer tycker jag.

Börjar nog dagen imorgon med att besöka mitt älskade gym, STC i Kungälv.



onsdag 31 maj 2017

Hoppsan! Hamnade visst i lokaltidningen....

För någon vecka sen satt Kefaya, min granne och vän från Syrien, och jag med några av hennes vänner på ett fik i Kungälv. Vi drack kaffe, pratade och skrattade. 

Då kom en av reportrarna på lokaltidningen Kungälvs-Posten förbi och fick se oss. Hon kom fram till oss och frågade om vi var vänner och det är vi ju och så ville hon gärna intervjua oss för en artikel i tidningen. Fokus skulle ligga på dels kritik mot Kungälvs kommun som hanterat det här med flyktingguider på ett väldigt underligt sätt. Fungerar helt enkelt inte vilket är ett sånt fruktansvärt slöseri tycker jag. 

Sen ville hon att artikeln skulle spegla att trots våra olikheter så har Kefaya och jag funnit varann. Vi respekterar våra olikheter och det vi har idag är en fin vänskap med massor av skratt med allvar ibland. Jag har fått lära känna några av Kefayas vänner och jag lär mig massor samtidigt som jag lär Kefaya och hennes familj om oss svenskar och vår kultur. Det är spännande och givande! 

Jag har lovat henne att hon ska få vara med om en svensk midsommar, fast vet inte hur det blir i år eftersom Ramadan avslutas nästan samtidigt. Vi får se hur det blir.

Tillbaka till tidningen och intervjun. Vi satt och pratade med reportern i nästan två timmar. Artikeln blev i mitt tycke jättebra. Jag vill själv att så många som möjligt ska få upp ögonen för att det är framför allt givande att ge en hjälpande hand till flyktingar. Även om jag egentligen anser att det är vår förbenade skyldighet att hjälpa till så inser jag också att inte alla kan eller har förutsättningar. Men för oss som orkar så väntar en väldigt rik upplevelse och en väldigt viktig sådan. Vi måste lära oss att respektera varann trots att vi tycker olika i vissa frågor. Vi är ju trots allt människor allihopa och längtar efter samma saker. 

Här är bilderna från tidningen. Är inte nöjd med hur jag ser ut där jag håller på att skratta bort mig själv....haha....nåja...det får gå.



Något som gjorde mig glad var att reportern citerade ordagrant ur min blogg från detta inlägg
Känns lite som ett erkännande. Jag älskar ju att skriva ner saker jag varit med om och om någon tycker det är bra blir jag verkligen riktigt glad. 

Här är texten från tidningen:

Flera Kungälvsbor vill bli flyktingguider men många får ta saken i egna händer eftersom kommunen aldrig hör av sig.
Margita Andersson i Ytterby är kritisk till hur det hela har skötts.
– Väldigt tråkigt och dåligt att det inte fungerar. Många vill ställa upp men får aldrig chansen, säger hon.
Själv har Margita blivit flyktingguide helt på egen hand. Idag är hon och grannen Kefaya Alsawadi från Homs i Syrien bästa vänner och under resans gång har en hel del fördomar kommit på skam.
Meas blogg
I sin Meas blogg skriver Margita:”…jag har väl berättat för er att jag har grannar från Syrien. Det har blivit så att jag hjälper dem med allt möjligt, från att klura ut vad ett papper från posten betyder till att tyda skrift från myndigheter vilket inte alltid är lätt ens för en svensk…jag märker att jag själv är full av fördomar mot deras kultur och deras sätt att leva sina liv. Men jag får backa gång efter gång och inse att deras förutsättningar här i Sverige är så väldigt annorlunda än i Syrien.”
– Nu efter att ha umgåtts med familjen som är troende muslimer, vet jag att de är precis som vi när det kommer till känslor och vad de vill uppnå i livet. De behöver precis samma saker som vi och de längtar efter bekantskap och vänskap med svenskar, säger Margita Andersson och framhåller att religion och hur du ser ut inte spelar någon roll, så länge du är en snäll och bra person.
Aldrig ångrat mötet
– De tränar sig hårt på att lära sig svenska och försöka förstå livet här i Sverige. Vi svenskar är ofta lite för försiktiga när det gäller att ta kontakt och det är synd, eftersom vi riskerar att gå miste om mycket, menar Margita Andersson som aldrig för en sekund har ångrat att hon och Kefaya Alsawadi möttes den där dagen i augusti förra året.
– Jag får så mycket värme, kärlek och det finns en sådan livsglädje. Och det där med att muslimska kvinnor med hijab, slöja, skulle vara förtryckta, den diskussionen tycker jag har gått överstyr. Jag upplever att de kvinnor jag möter är väldigt starka, anser Margita Andersson.
Bästa vän
För Kefaya Alsawadi betyder vänskapen med Margita oerhört mycket.
– Hon har blivit min allra bästa vän här i Sverige. Jag känner mig trygg i hennes sällskap och jag vet att jag kan lita på henne, säger Kefaya som arbetade som porträttfotograf hemma i Homs innan kriget kom.

Katarina Berg

måndag 29 maj 2017

Miniresa igen...och vad det gör med min mage...blä...

Det här med att resa längre sträckor är visst inte något jag ännu klarar till 
100 % med tanke på min förbenade ångest. Några dagar innan jag skulle iväg så började min mage krångla igen - efter att ha varit väldigt tyst och snäll i över en månad....inte så konstigt kanske för när jag tänker efter började mina tankar virvla runt som en turbomotor i hjärnan...resa...gå av vid centralen...bomb...mycket intryck....roligt...spännande...trött...roligt igen men ack så psykiskt trött...bussen kör av vägen...hmmm.....det finns liksom ingen ände på alla mina dumma tankar och jag vet inte riktigt hur jag ska stoppa dem. Kanske jag borde meditera dagarna innan jag åker för att lugna ner min själ och framför allt min hjärna som verkligen slår bakut. För det är inte jag som gör det utan min tröga hjärna som inte vill fatta att jag inte längre har ångest....haha...

Attans. Min mage var besvärlig under de här två dagarna jag var borta men lugnade sig faktiskt något när jag pratat med den snällt och även andats lite så där mot ångesten som jag lärt mig. Borde nog har gjort det som sagt lite mer.

Detta tycker jag faktiskt är något av ett problem. Jag vet att jag skulle kunna bli av med det men det kräver att jag reser OFTA eftersom att möta och vara i det som stressar mig är det enda sättet att bli fri från eländet. Men...jag har ju inte ekonomiska resurser att träna på detta....så det får bli som det blir. 

Nåja, det finns värre saker här i livet och vilket som så hade jag två fina dagar.

Först hade jag en härlig dag hos min vän i Landvetter. Hon har förresten startat en blogg. Följ den gärna här!

Hon har en sibirisk katt (en kattunge från min allra första kull), en hund och 6 sparvpapegojor. Så roligt att hälsa på alla hennes djur. 







video

Vi tog en härlig promenad i solen. Det var varmt och hade jag haft baddräkt kanske jag hade doppat mig i Landvettersjön för det kändes riktigt varmt.






På eftermiddan fortsatte jag till Borås och till min dotter. Det vankades firande av både min dotter och hennes sambos far. Vi var hos dotterns svärföräldrars fritidsstuga som ligger gudomligt till vid den stora sjön Öresjö. Den sjön sträcker sig en bra bit från Borås norra ände upp till Fristad (titta på kartan om ni inte är hemma i trakterna...haha) 

Det blev god mat som dottern min fixat till och till kaffet smakade jag inte av tårtan utan tog istället av hennes goda dadelbollar. Inte för att min mage mådde bättre av det just då men på lång sikt tror jag det blir bra. 

Mot sena eftermiddan gick vi den korta biten ner till sjön för ett dopp. Jag glömde tyvärr min baddräkt hemma så det blev inget riktigt dopp för mig men jag var i alla fall i vattnet som var väldigt varmt. Skönt! 

Frukost på dotterns balkong

Dottern och hennes sambo vid sjön Öresjö

Festsällskapet minus mig.
Badbruden nummer 1, min dotter, hon hoppade sen i vattnet på riktigt...haha


video