torsdag 15 juni 2017

Sommaren är här....

....och det betyder för mig att försöka ta det lite lugnare. Inte för att jag stressar nåt nämnvärt annars men jag har en förmåga att plocka på mig arbetsuppgifter som gör att jag känner mig betydelsefull.

Jag vill ju "göra skillnad" även om jag varit sjuk och numer är ålderspensionär. Utifrån mina egna förutsättningar. Men ibland kan det kanske bli mycket ändå. Fast numer har jag lärt mig signalerna och då lyder jag kroppen och själen och stannar hemma och bara är, skrotar som man kan säga. Katten blir i alla fall glad!

Får se hur det blir med bloggandet framöver. Nu är det utomhus som gäller så länge solen skiner. Till hösten kanske jag får nya krafter att arbeta med min nya blogg som ännu inte sett ljuset.

Idag ska jag in till Göteborg på eftermiddan. Det blir en kort träff med en fin gammal vän. Vi fikar och pratar på Pustervik, detta anrika gamla ställe vid Järntorget.



Sen träffs några medlemmar ur Kungälvs trädgårdsförening för att se på några trädgårdar kring Linnégatan. Det ska bli spännande! Där har jag strosat och varit på fest och haft mig i många år under ungdomen. Ljuva ungdom....haha

Hoppas ni har det bra allihopa.


söndag 11 juni 2017

Livet

Märker att jag börjar ändra inriktning på min blogg. Skrev förut oftast varje dag eller åtminstone flera gånger i veckan men nu är det som att jag går och samlar på texter som jag sen vill publicera.

Det är sånt som jag går omkring och funderar på. Inte grubblar men tänker. 

Har jag alltid gjort så det är inget nytt. Förr skrev jag alltid ner saker som kändes viktigt som hände mig eller sånt jag gick och tänkte på. Men det blir inte så ofta nu. Tankarna samlas istället i hjärnan....och där blir det fort fullt, så nu får jag nog börja skriva ner mina tankar igen. Haha

Jag börjar med en text som jag skrev ner för fyra år sen. Vill också säga att jag nog försonat mig lite mer med att det en dag tar slut men det är fortfarande lika sorgligt. Tycker inte heller längre att livet till största delen är ett sorgligt kapitel - det beror på hur man förhåller sig till det hela - om det ska upplevas sorgligt eller åtminstone lite glatt. Jag är numer åt det glada hållet och försöker ta vara på varje dag, på mitt sätt.

Kallar den - 

 Livet.

Livet kan vara både vackert och glädjefyllt men också svart och sorgligt.
När min förstfödde kom till världen drabbades jag av en insikt så skarp att jag nästan blev galen. Jag insåg att han en dag kommer att dö. Så sorgligt.
Jag kände mig nästan skyldig. Detta lilla liv, så oförstört och vackert. En dag ska han dö. Jag stod inte ut med tanken.
Nu när jag har börjat min livs resa nerför stegen så inser jag allt klarare att livet till allra största delen är ett sorgligt kapitel.
Inte för att jag varit mer utsatt än andra eller råkat ut för fler tråkigheter än andra, men bara det faktum att livet en dag tar slut gör så ont i mig.
Jag vill ju vara med, se vad som händer. Jag vill heller inte förlora någon som är mig kär. De måste finnas alltid. Men det kommer de inte att göra. Det är så trist.
Här är jag nu. 61 år. Hela mitt liv har jag tänkt på döden.
Så dumt. Men jag kan inte riktigt rå för det.
För samtidigt tänker jag också på allt det vackra här i livet. Allt som jag kan vara tacksam för och som jag kan bli glad för eller njuta av.
En mamma och pappa som bryr sig om mig. En underbar son och en lika underbar dotter. Tak över huvudet. Fyrfota vänner som spinner. Möjlighet att äta god och hälsosam mat som gör att jag känner mig frisk. Att jag kan röra mig. Jag kan springa, hoppa, promenera, cykla, simma och till och med klättra lite försiktigt i berg om jag skulle vilja. Jag kan känna doft och smaker. Uppleva undret med naturen. Sätta ett frö och följa dess utveckling. Studera en myra som stretar med sin börda. Så liten och stark.
Tänk att kunna se och höra. Vilken lycka. Kunna höra vindens sus, havets vågor som slår mot stranden. Fåglar som sjunger. Barn som leker. Vuxna som leker. Målar, dansar, sjunger.
Det är livet. Livet kan ju vara helt underbart. Men så kommer den där stunden när någon kär lämnar detta jordeliv. Eller att man själv måste lämna. Så sorgligt.
Jag tror det är det svåraste med vårt liv. Att acceptera att vi en dag måste lämna detta jordeliv. För jag tror att om vi (jag) kan acceptera detta faktum så blir livet lite lättare?
Jag vet inte.
Vet bara att jag tycker om livet med både mörka och ljusa stunder. För så är livet. Dalar och toppar, ljust och mörkt. 
En ständig rörelse.





lördag 10 juni 2017

Marstrand idag

Det blev en tur till Marstrand idag. Inget bad dock. Jag kände på vattnet och konstaterade att det var för kallt för mig.

Det hängde en termometer i vattnet och den visade på 15 grader så nej, jag hoppade inte i. Däremot gjorde min syster det! Oj oj, det var bra gjort. Det är en sån härlig känsla efteråt men jag avstod trots allt.

Vi gick den långa slingan runt hela ön och nu har jag träningsvärk i benen...efter cirkelträning igår och vandring idag. Gör absolut ingenting, bara bra.

Innan vandringen besökte vi Bergs konditori för vi var hungriga eftersom vi kom iväg rätt sent. Eller ja, allt är ju relativt. I vilket fall så kom ångaren Bohuslän förbi när vi satt där.

video


Den båten är så fin och det skulle vara riktigt roligt att ta en tur nån gång med den. När jag var liten flicka åkte vi båten några gånger. Vi har det på smalfilm så därför tror jag att jag kommer ihåg det, men det är nog mest för att vi har det på film så jag har ju inte precis kunnat glömma.

Läs mer om ångaren här och vilka turer den gör utmed kusten.

tisdag 6 juni 2017

Grattis Sverige

Nationaldagen idag. Fast jag vill fortfarande säga Svenska flaggans dag, men jag tillhör ju numer den något äldre generationen och nu är det nationaldag. Jag tror det kommer att bli mer och mer firande av denna dag just som nationaldag. Åtminstone att döma av de människor som besökte firandet i Kungälv idag. Många ungdomar och barnfamiljer.

Vi var två stycken från Kungälvs trädgårdsförening för att sälja lotter och göra reklam för föreningen.

Här står jag vid vårt bord. Bilden är tagen av vår ordförande Inez Zackrisson.


och här är nuvarande ordförande till höger och förre ordföranden till vänster. Nu är det jag som fotat. Det gäller att dokumentera! Haha


Platsen nationaldagsfirandet går av stapeln är vid Bohus fästning i Kungälv och det är en underbar miljö. Älven och den gamla delen av stan och så då den majestätiska fästningen som tronar på kullen.


Vädret var också på vår sida och det var ju skönt. Regnjackan förblev kvar i ryggsäcken. Däremot fick jag ta av mig lite kläder för emellanåt blev det riktigt hett.

Det kom en strid ström av folk hela tiden. Jag blev rätt överraskad av antalet.



Men det var härligt och vi stod nära scenen så vi både hörde och såg uppträdanden.

Det bästa var när en barnkör sjöng Lalehs "En stund på jorden". För det första älskar jag låten. Den är typisk Laleh och jag älskar ju henne. Musiken är underbar och texten passar att lyssna till i dessa tider. Jag får gåshud av den där låten. Passade på att spela in en liten snutt så ni också kan beundra de härliga barnen som sjunger och gör rörelser till låten, fast det syns tyvärr inte på videon.

video

Hoppas ni också hade en fin dag vad ni nu än gjorde. Imorgon är det vardag igen. Undrar hur vädret tänker sig att bli? Det skiftar ju rätt häftigt numer tycker jag.

Börjar nog dagen imorgon med att besöka mitt älskade gym, STC i Kungälv.



onsdag 31 maj 2017

Hoppsan! Hamnade visst i lokaltidningen....

För någon vecka sen satt Kefaya, min granne och vän från Syrien, och jag med några av hennes vänner på ett fik i Kungälv. Vi drack kaffe, pratade och skrattade. 

Då kom en av reportrarna på lokaltidningen Kungälvs-Posten förbi och fick se oss. Hon kom fram till oss och frågade om vi var vänner och det är vi ju och så ville hon gärna intervjua oss för en artikel i tidningen. Fokus skulle ligga på dels kritik mot Kungälvs kommun som hanterat det här med flyktingguider på ett väldigt underligt sätt. Fungerar helt enkelt inte vilket är ett sånt fruktansvärt slöseri tycker jag. 

Sen ville hon att artikeln skulle spegla att trots våra olikheter så har Kefaya och jag funnit varann. Vi respekterar våra olikheter och det vi har idag är en fin vänskap med massor av skratt med allvar ibland. Jag har fått lära känna några av Kefayas vänner och jag lär mig massor samtidigt som jag lär Kefaya och hennes familj om oss svenskar och vår kultur. Det är spännande och givande! 

Jag har lovat henne att hon ska få vara med om en svensk midsommar, fast vet inte hur det blir i år eftersom Ramadan avslutas nästan samtidigt. Vi får se hur det blir.

Tillbaka till tidningen och intervjun. Vi satt och pratade med reportern i nästan två timmar. Artikeln blev i mitt tycke jättebra. Jag vill själv att så många som möjligt ska få upp ögonen för att det är framför allt givande att ge en hjälpande hand till flyktingar. Även om jag egentligen anser att det är vår förbenade skyldighet att hjälpa till så inser jag också att inte alla kan eller har förutsättningar. Men för oss som orkar så väntar en väldigt rik upplevelse och en väldigt viktig sådan. Vi måste lära oss att respektera varann trots att vi tycker olika i vissa frågor. Vi är ju trots allt människor allihopa och längtar efter samma saker. 

Här är bilderna från tidningen. Är inte nöjd med hur jag ser ut där jag håller på att skratta bort mig själv....haha....nåja...det får gå.



Något som gjorde mig glad var att reportern citerade ordagrant ur min blogg från detta inlägg
Känns lite som ett erkännande. Jag älskar ju att skriva ner saker jag varit med om och om någon tycker det är bra blir jag verkligen riktigt glad. 

Här är texten från tidningen:

Flera Kungälvsbor vill bli flyktingguider men många får ta saken i egna händer eftersom kommunen aldrig hör av sig.
Margita Andersson i Ytterby är kritisk till hur det hela har skötts.
– Väldigt tråkigt och dåligt att det inte fungerar. Många vill ställa upp men får aldrig chansen, säger hon.
Själv har Margita blivit flyktingguide helt på egen hand. Idag är hon och grannen Kefaya Alsawadi från Homs i Syrien bästa vänner och under resans gång har en hel del fördomar kommit på skam.
Meas blogg
I sin Meas blogg skriver Margita:”…jag har väl berättat för er att jag har grannar från Syrien. Det har blivit så att jag hjälper dem med allt möjligt, från att klura ut vad ett papper från posten betyder till att tyda skrift från myndigheter vilket inte alltid är lätt ens för en svensk…jag märker att jag själv är full av fördomar mot deras kultur och deras sätt att leva sina liv. Men jag får backa gång efter gång och inse att deras förutsättningar här i Sverige är så väldigt annorlunda än i Syrien.”
– Nu efter att ha umgåtts med familjen som är troende muslimer, vet jag att de är precis som vi när det kommer till känslor och vad de vill uppnå i livet. De behöver precis samma saker som vi och de längtar efter bekantskap och vänskap med svenskar, säger Margita Andersson och framhåller att religion och hur du ser ut inte spelar någon roll, så länge du är en snäll och bra person.
Aldrig ångrat mötet
– De tränar sig hårt på att lära sig svenska och försöka förstå livet här i Sverige. Vi svenskar är ofta lite för försiktiga när det gäller att ta kontakt och det är synd, eftersom vi riskerar att gå miste om mycket, menar Margita Andersson som aldrig för en sekund har ångrat att hon och Kefaya Alsawadi möttes den där dagen i augusti förra året.
– Jag får så mycket värme, kärlek och det finns en sådan livsglädje. Och det där med att muslimska kvinnor med hijab, slöja, skulle vara förtryckta, den diskussionen tycker jag har gått överstyr. Jag upplever att de kvinnor jag möter är väldigt starka, anser Margita Andersson.
Bästa vän
För Kefaya Alsawadi betyder vänskapen med Margita oerhört mycket.
– Hon har blivit min allra bästa vän här i Sverige. Jag känner mig trygg i hennes sällskap och jag vet att jag kan lita på henne, säger Kefaya som arbetade som porträttfotograf hemma i Homs innan kriget kom.

Katarina Berg

måndag 29 maj 2017

Miniresa igen...och vad det gör med min mage...blä...

Det här med att resa längre sträckor är visst inte något jag ännu klarar till 
100 % med tanke på min förbenade ångest. Några dagar innan jag skulle iväg så började min mage krångla igen - efter att ha varit väldigt tyst och snäll i över en månad....inte så konstigt kanske för när jag tänker efter började mina tankar virvla runt som en turbomotor i hjärnan...resa...gå av vid centralen...bomb...mycket intryck....roligt...spännande...trött...roligt igen men ack så psykiskt trött...bussen kör av vägen...hmmm.....det finns liksom ingen ände på alla mina dumma tankar och jag vet inte riktigt hur jag ska stoppa dem. Kanske jag borde meditera dagarna innan jag åker för att lugna ner min själ och framför allt min hjärna som verkligen slår bakut. För det är inte jag som gör det utan min tröga hjärna som inte vill fatta att jag inte längre har ångest....haha...

Attans. Min mage var besvärlig under de här två dagarna jag var borta men lugnade sig faktiskt något när jag pratat med den snällt och även andats lite så där mot ångesten som jag lärt mig. Borde nog har gjort det som sagt lite mer.

Detta tycker jag faktiskt är något av ett problem. Jag vet att jag skulle kunna bli av med det men det kräver att jag reser OFTA eftersom att möta och vara i det som stressar mig är det enda sättet att bli fri från eländet. Men...jag har ju inte ekonomiska resurser att träna på detta....så det får bli som det blir. 

Nåja, det finns värre saker här i livet och vilket som så hade jag två fina dagar.

Först hade jag en härlig dag hos min vän i Landvetter. Hon har förresten startat en blogg. Följ den gärna här!

Hon har en sibirisk katt (en kattunge från min allra första kull), en hund och 6 sparvpapegojor. Så roligt att hälsa på alla hennes djur. 







video

Vi tog en härlig promenad i solen. Det var varmt och hade jag haft baddräkt kanske jag hade doppat mig i Landvettersjön för det kändes riktigt varmt.






På eftermiddan fortsatte jag till Borås och till min dotter. Det vankades firande av både min dotter och hennes sambos far. Vi var hos dotterns svärföräldrars fritidsstuga som ligger gudomligt till vid den stora sjön Öresjö. Den sjön sträcker sig en bra bit från Borås norra ände upp till Fristad (titta på kartan om ni inte är hemma i trakterna...haha) 

Det blev god mat som dottern min fixat till och till kaffet smakade jag inte av tårtan utan tog istället av hennes goda dadelbollar. Inte för att min mage mådde bättre av det just då men på lång sikt tror jag det blir bra. 

Mot sena eftermiddan gick vi den korta biten ner till sjön för ett dopp. Jag glömde tyvärr min baddräkt hemma så det blev inget riktigt dopp för mig men jag var i alla fall i vattnet som var väldigt varmt. Skönt! 

Frukost på dotterns balkong

Dottern och hennes sambo vid sjön Öresjö

Festsällskapet minus mig.
Badbruden nummer 1, min dotter, hon hoppade sen i vattnet på riktigt...haha


video

fredag 19 maj 2017

Charmen med tarmen

Så heter faktiskt en bok som jag köpt: Charmen med tarmen. Anledning till att jag vill läsa den är att jag brottats med knasig mage i många många år. 



På något vis hade jag bestämt mig för att det är stressmage och att det varit min panikångest som påverkat magen. Det är säkert delvis sant, eller jo, det är det. Fast nu har jag upptäckt att det inte är hela sanningen. Troligtvis.

Visserligen har jag ju numer ingen panikångest att tala om utan känner mig väldigt lugn och harmonisk. Så det är klart att det hjälper till.

Men det är inte hela sanningen, för även om jag har känt mig helt lugn en längre tid så har ändå magen krånglat. För en tid sen var det rent ut sagt för, ja, jag vill inte svära men den var inte rolig kan jag säga.


Till historien hör att min dotter alltid brottats med dålig mage sen barndomen. Hon ändrade sin kosthållning för några år sen. Först blev det LCHF och senare gick hon över till Paleo, så kallad stenålderskost vilket innebär att man utesluter bland annat alla sädesslag. 

Hennes mage stabiliserades och hon mår idag finfint. Hon har med jämna mellanrum försökt få mig att sluta med att äta alla dessa mackor som jag älskar. Men hon har inte lyckats....jag har alltid sagt att; nej, jag klarar mig inte utan mina mackor....

Så... plötsligt händer det... som reklamen säger!!

För drygt 3 veckor sen var min mage osedvanligt bråkig och efter den pärsen så bestämde jag mig tydligen på stört utan att jag knappt var medveten om det själv.

I drygt 3 veckor har jag inte ätit en enda macka och jag har heller inte ätit något godis, inte ens choklad. Jag har valt att äta enligt Paleo så mycket som möjligt så ingen mjölk, pasta eller ost heller. 

Nu är jag fullständigt "blown away" för min mage tystnade på ca 5 dagar och har sen dess i princip varit tyst och jag har heller inte längre ont i magen. Fattar ni vilken lättnad det är??

Detta betyder ju, om det håller i sig, att jag inte längre behöver ängslas över att resa. För det har varit min sista pusselbit. Jag klarar numer att resa eftersom ångesten är borta men jag har haft kvar min krånglande mage. Men om nu detta underbara håller i sig så kanske jag även slipper en krånglande mage även när jag reser!!

Lustigt ändå så lätt det har gått att sluta med mackor! Jag saknar de inte heller nåt nämnvärt för jag vet vad de gör med min mage och det vill jag inte vara med om.

Så äntligen har jag helt plötsligt ändrat mitt sätt att äta och fått en lugn mage på köpet. 

Vad äter jag då?

Svaret är MAT! Alltså inga mackor (jag åt kanske 6-8 skivor om dan). Det är nog det viktigaste vad gäller mig i alla fall.

Sen aktar jag mig för sånt som sätter igång min mage som bönor och kål. Jag äter mer fisk och kokar gärna mina grönsaker. Det blir lent och skönt för magen. Äter även havregrynsgröt till frukost. Det är inte Paelo men jag följer ingen speciell diet utan jag känner efter själv vad jag tål och inte tål.

En annan stor förändring är att när jag numer blir hungrig så tar jag inte en macka som förr, utan då gör jag antingen en sallad, tar en banan eller lagar till en enkel omelett, eller helt enkelt en liten måltid. 

Jag är så glad och jag hoppas verkligen att det håller i sig. Mackor - stick och brinn!! 

Tack förresten min kära dotter för att du faktiskt hjälpt mig till detta beslut som i slutänden blev så lätt!